14 maj 2011

VimMelMamMan




Var nyss förbi Lottas blogg. Det är så underbart att läsa att vi föräldrar har ungefär som samma bekymmer och bråttas med barns frigöring och upptäkt av sin egen identitet. När dessa kottar märker att dom med kan ställa sig emot och testa dom vuxnas gränser.

Inget är så viktigt som nu att dom får veta vart sträcket går och veta att vi som föräldar är där som stadiga figurer att luta sig emot, fråga och få en klapp på axeln samtidigt som vi tröstar när det är svårt.

Det var ett inlägg hos henne som jag inte kunde låta bli att sno. Här kommer det..

Sexårslandet av Harriet Jancke

Sexårslandet!
6-årslandet är gränsernas land
där skratt och gråt ligger nära
och ilskan är en hemsk krokidil
som sitter på axeln och skriker.
Där tandlös är väntan på nästa tand
men också hopp om flera att lossna.
Så skickligt med kroppen kliva,
klättra i stor balans och sedan
stillsamt, trilla av stolen.
Där stor i alla fall är liten
och liten måste va´ stor
men störst det är alltid de vuxna.
Att veta så säkert med fotens stamp
fast osäkert fladdrar i magen,
och ändå kunna så pass
att jag ser, att jag inte kan.
Där tanken lyfter i puffande moln,
som hakas till storslagna mönster
och talat är sagt med knorr och förstånd,
i mungipans krök lurar Bellman!
Där bokstäver lever ett eget liv
bakfram och lutande stora,
och stoltheten tindrar i ögonens djurp
fast munnen talar om dåligt och fult
i självkritisk, bottenlös svindel.
Jo, 6-årslandet är gränsernas land, utstakat olikt och lika,
för 6-årsbarnet att prövande gränsöverskrida i hopp,
från sida till sida, med stöd av bara en hand!

Inga kommentarer :