17 augusti 2009

Rädslan & ångesten..


...redan innan jag flyttade till min nya bolig, kände jag av stressen..ångesten..hur skulle jag klara att vara ensam med hela hushållet?? Något jag förstod sen, var att jag fick riktiga ångestattacker, med smärtor som kan påminna om hj.attack. Det var läskigt, men av någon anledning så sökte jag inte hjälp för att kolla upp varför.... Jag var för upptagen med att försöka tänka ut hur jag skulle klara av att vara "bara" jag?? Envis som jag är så överbevisade jag mig själv om att det skulle gå. Jag skulle minsann fixa detta, inte behövde jag någon som löste saker åt mig.

Veckorna gick, månaderna gick..och jag mådde allt sämre. Men jag fattade inte själv hur illa det var. Jag jobbade då som vikarie inom barnomsorgen samtidigt som jag tog ett extra jobb och tog hand om hus och barn. Efter ett tag började krafterna ta slut, kände mig vilse och trodde inte på mig själv. Jag förstod inte hur folk kunde säga att jag var bra på det jag gjorde..att barnen tyckte om mig, att när jag höll "kurser" så var jag en person dom "såg upp till", en dom trodde på...jag...?!

Mina tankar som jag skapade om mig själv gjorde att min självkänsla var så långt nere. Jag svara jag inte ens telefonen efter ett tag...endast ibland när nära ringde. Jag kände att jag var rädd för telefonen..låter patetiskt, rädd för en sak gjord i plast. Den låter när den ringer, men inte så att den skriker "NU KOMMER JAG ATT BITA ÖRAT AV DIG OM DU RÖR MIG"...hehe fast det kändes nästan så... Det var kanske en rädsla över att se eller medge att det inte alls var så enkelt att hålla i allt själv. Jag hade sååån ångest. Hjärtat slog som en hammare..pulsen gick upp i rusande fart..

Att ord, bilder, tankar och fantasier som jag har om mig själv har fysiologiska effekter i min kropp, är nått jag verkligen har fått känna på. Min självkänsla var så långt nere, att jag inte klarade av att komma ur det själv. Och till slut blev det för mycket....jag satt framför elden i vardagsrummet och bröt ihop. Som tur var så ringde en tjej kompis just då, och jag såg för mig att nu fick jag chansen att berätta hur det låg till. Denna människan hade själv varit med om detta..faktiskt gick det så långt att hon gick bokstavligen talat i golvet! Var det någon som kunde förstå mig, så var det hon. Och det gjorde hon..hon behövde bara titta på mig..
"Tack gumman!!!"

Tänk att våra tankar kan vara så oerhört kraftfulla att dom kan få en så ur balans. Otroligt egentligen. Men här sitter jag nu, med andra tankar om mig själv, försöker inte låta negativa händelser påverka den jag vill vara. Jag tänker skapa den personen jag vill vara...kliva upp som en ny människa varje morgon och försöka ta dagen som det kommer.

"Jag kan inte förhindra alla "olyckor" i mitt liv.
Vad jag kan påverka är hur jag upplever dom."
- även om det kan vara jobbigt ibland..



2 kommentarer :

Fredrik sa...

dra ända in i *piiiiiiiiiiiiip*... Satan jag har rysningar, snacka om att du fick mig ur balans, vilken känsla för att skriva, vilken kreativitet, att kunna reflektera sina tankar i text på det sättet du gör, har aldrig varit med om något liknande, goooooooooooosbumps!
Är du det nu ja skall tala om vem jag är? Eller fortsätta beundra ditt verk ;) Förresten när du ser Fredde på jobbet se då för guds skull till att hälsa på han, bra för självförtroendet ;)

Camilla sa...

Tack för dom snälla orden...gött att få veta att man har berört någon med det man har vågat skriva. Då var det inte för inget...Kanske till och med till hjälp för någon eller bara en tankeställare för dom som inte riktigt förstår... /C